Hem / Chefredaktörens blogg / Massaker på musik och musa

Massaker på musik och musa

Denna helg har jag nedstigit i infernots allra innersta cirkel – där de misslyckade konstnärerna och musikerna dväljs och grillas.
Det som är märkligt med Eurovision song contest är att bidragen är så sanslöst usla, och de är inte ens usla på det där roliga sättet – de är tråkigt usla.
Lyssnar du på bidragen så påminns du om alla statliga turistbyråers annonser i tidningar, magasin och TV. Alla annonser ser likadana ut; det är ingen skillnad på Kroatien, Egypten, Spanien eller Turkiet. Vita stränder, jovialiska män med stora mustascher, massor med vin, kryddstark mat, lättklädda kvinnor, ruiner och muséer.
En allmän anpassning till vad vi som har råd att åka på semester antas gilla – på samma sätt är den här obegripliga tävlingen – Eurovision song contest – en anpassning till vad som antas vara rådande smak hos den köpstarka delen av Europa.
Och det här säger oss rätt mycket om östeuropeernas syn på oss – det fanns två strömningar i tävlingen;
– totalt utslätad sentimental ballad – som om en irländsk man och en fransk kvinna fått barn och bestämt sig för att uppfostra henne till sångare och fostrat henne i det allra sämta från båda ländernas sångtradition
– den icke heterosexuella riktningen – bögar, lesbiska och bisexuella samt transvestiter intog en framträdande plats – och det var de som oftast stod för vad som påminde om mimframträdanden på roliga timmen i skolan.
Kunde inte Serbien ha skickat någon helt galen turbofolksångerska, turkarna kunde bidragit med sin egen variant av diskopop, italienarna med klassiska schlager, tyskarna med sin stompiga fotbollshejaklacksvariant av schlager och så hade irländarna gett oss en riktig gråtsentimental allsångsballad.
Min längtan efter stor schlager fick mig att på idag gå med på att följa med min fru och se La vie en rose – filmen om Edith Piafs liv.
En totalt obegriplig film som inte berättar för oss att hon var en hjältinna i motståndskampen mot tyskarna (andra världskriget märks inte ens i filmen) – vi får inget veta om hennes relationer med Montand och Aznavour – som hon faktiskt hjälpte till att få en plats på den franska och internationella scenen – hon formade inte bara sitt eget liv – hon formade också andras. Hon var mentor och musa.
Men i den här vedervärdiga och genuina skitfilmen så förvandlas hon till ett nedknarkat våp vi ska tycka synd om.

den 13 maj 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Massaker på musik och musa