Hem / Chefredaktörens blogg / Hierarkier, harakiri och hopplöshet

Hierarkier, harakiri och hopplöshet

I senaste Atlantic Monthly berättar David Samuels om hur gruppsjälvmord blir allt vanligare i Japan. Människor som är trötta på livet träffas på internet, diskuterar med varandra, berättar om sin livsleda och ibland kommer de överens om att gemensamt vandra över till andra sidan. De träffas på isolerade platser, ofta verkar de sätta sig fyra, fem stycken i en bil och tejpa igen alla öppningar och så somnar de in av avgaserna.
Det vilar något extremt tragiskt över dessa självmord – uppgivenheten och depressionen är så stor hos dessa människor att de inte ens förmår ta livet av sig ensamma och i enrum. De måste göra det i grupp. Så egentligen är inte det här i linje med den japanska kulturen av hederssjälvmord där man ristar upp buken för att behålla ansiktet – där är ju självmordet ett uttryck för individualitet och ansvar (om än i perverterad form). Den som har anses ha felat tar sitt ansvar.
Men de människor som Samuels berättar om kan inte se att de skulle felat på något sätt, däremot anser de sig förfelade, som maskindelar som kasserats på bandet till slutmonteringen av den japanska samhällsmotorn.
Problemet med den här texten är att den bara beskriver de subkulturer där gruppsjälvmördarna rör sig då de lämnar sina pojk- eller flickrum – den beskriver inte väl de hierarkier som präglar det japanska samhället. För är det inte just i dessa hierarkier som vi ska söka förklaringen? I ett öppet samhälle där du ständigt har åtminstone skymten av en möjlighet att återskapa dig själv och börja om borde rimligtvis självmorden vara mindre vanliga än i samhällen som det japanska – det är som att försöka ta sig upp på autobahn och missa påfarten – resten av resan får du skaka fram på en kostig.
Kommer du inte in i hierarkin, så kommer du inte in. Du kan inte missa inträdet vid 20 års ålder och säga tio år senare; ok – jag är med, hit med dokumentportföljen eller unikaboxen.
Å andra sidan – kanske har Samuels ändå upptäckt något när han pekar på barnsligheten i det japanska samhället – vuxna män med ansvar står på pendeltågen på väg till och från jobbet och läser manga och anime – som en av de intervjuade säger: det hade varit omöjligt för 30 år sedan. Japansk vuxenkultur har blivit som om porrindustrin tagit över Disneykoncernen, och i en samhälle där du inte ens förväntas bli vuxen på riktigt – ska vi förvåna oss över att en del väljer att inte kliva på den där pendeltågsvagnen och börja bläddra i de halvpornografiska taskigt tecknade seriealbumen i väntan på att spys ut framför kontoret och tio timmars arbete.
De väljer istället att åka vidare till en alldeles egen slutstation.

den 8 maj 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Hierarkier, harakiri och hopplöshet