Hem / Chefredaktörens blogg / En stor stygg Wolfowitz är just vad Världsbanken behöver

En stor stygg Wolfowitz är just vad Världsbanken behöver

OK, vi säger det med en gång – jag har gillat Paul Wolfowitz ganska länge – långt innan han genom sin hårda och energiska argumentation bidrog till att Bushregimen gick loss och invaderade Irak (jo, jag måste skriva regim i motsats till regering, för det finns något usurpatoriskt över Bushs välde, som nästan får dig att känna att republiken är hotad).
I svensk debatt finns det oftast en märklig okunskap om vilka skiljelinjerna är i amerikansk utrikespolitik; de där som stickar vantar för världsfreden tror att amerikaner kan delas in i dem som är för att USA sprider pax americana med marinkårens hjälp och dem som tycker att USA ska sköta sitt – och så tror man att den ena ståndpunkten är höger och den andra vänster.
Men en stor del av den amerikanska högern tycker ju att USA ska ha en isolationistisk hållning, och lämna Irak och arabvärlden åt sitt öde – för att inte tala om Afrika.
Mot den står en internationalistisk vänster som i Paines, Jeffersons och Benjamin Franklins efterföljd anser att den amerikanska republiken har en plikt att värna de demokratiska värdena – om det så innebär att amerikansk trupp landsätts på Tripolis stränder.
Wolfowitz har alltid stått på denna internationalistiska vänsters sida – han var för en reträtt ur Vietnam, han var för att USA skulle stödja Aquino mot Marcos, han var för ett ingripande på Balkan – och han vill stödja de demokratiska krafterna i arabvärlden. Och ofta fick han strida för sina åsikter inom den administration han tjänade.
John Cassidy levererar i aprilnumret av New Yorker ett bra porträtt av Wolfowitz i hans roll som chef för Värdsbanken – Wolfowitz visar sig vara just det hans handlingar vittnar om; en ordentlig bildad man som kan sin historia, behärskar fler språk än vad jag själv gör och en man med djup respekt för främmande kulturer. Svensk vänster i dag behärskar ju oftast inte ens sitt eget språk så deras ilska mot Wolfowitz är väl helt enkelt en avundsjukereaktion.
Under sin tid som Världsbankschef har han skärpt kraven på låntagarna – korrupta och diktatoriska regimer får snabbt se hur lån dras in.
Jo, jag vet – det finns en kritik mot att hans livskamrat (som förr arbetade i Världsbanken) har fått ett nytt jobb i den amerikanska administrationen och också fått en ordentlig löneförhöjning – men orsaken var ju att Världsbankens regelverk omöjliggjorde att hon behöll sitt jobb när hennes partner blev hennes chef. I svenska media får man ett intryck av att de två skulle smusslat med sin relation – men Christopher Hitchens visar i sin genomgång på Slate att Wolfowitz hela tiden varit extremt noga med att redogöra för sina relationer. Men det jobbar mer än 10.000 byråkrater – och en hel del av dem är definitionsmässigt ryggradslösa – så det är klart att de sprider desinformation – och hugger sin nya ledare i ryggen.
Problemet med Världsbanken är inte Wolfowitz – hans agenda är sund – problemet är alla de byråkrater som finns kvar i Världsbanken och som i årtionden beviljat jordens avskum miljardlån.

den 4 maj 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

En stor stygg Wolfowitz är just vad Världsbanken behöver