SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Kocken – den sista krigaren

Kocken – den sista krigaren

Förr, för mycket länge sedan känns det som, ansågs det litet fjolligt med män som lagade mat och hade kokkonsten som yrke. 
Men numera är det ju frågan om inte kökscheferna och generalkockarna är de sista förvaltarna av de gamla manliga krigardygderna. 
Dagens spartaner finner du i restaurangköken – inte på regementsmässen. 
I New Yorker skriver Bill Buford om Gordon Ramsay. Arbetarkillen som hackade och kokade sig bort från ett brittiskt miljonprogramsområde till en egen restaurangkedja, och Buford bevakar introduktionen av filialen i New York. 
Det är så uppenbart att det som gjort att Ramsay är framgångsrik som kock och restaurangentreprenör är den hårdhet och tuffhet han förvärvade under uppväxten (jo, jag vet, det räcker inte med det; det behövs intelligens också, annars räcker tuffheten bara till att man blir gruppchef för en gäng indrivare i Sheffield). Den fräcka, nästintill kriminella, brutaliteten visar sig när Ramsay i reportaget avslöjar att den famösa tilldragelse då hans första restaurangs bokningsbok stals var iscensatt av Ramsey själv för att han skulle kunna misskreditera den man som varit hans mentor. 
Reportaget om Ramsays försök att erövra New York bekräftar bilden av restaurangmiljön som en miljö där man för krig – mot maten, mot, materien och målet är att erövra och vinna gästens hjärta och gillande. Och det gäller att vara stor och stark – Ramsay låter Buford klämma litet på hans stora och diamanthårda vader. 
De bästa gruppcheferna i Ramsays kök är de som med självklar arrogans behandlar personalen som debila kretiner som måste piskas, hotas, kontrolleras för att det hela ska fungera – och det är paradoxalt nog de cheferna som skapar lugn, ro och stabilitet på sina avdelningar. 
Men all denna ilska och aggressivitet – föds den inte ur själva hantverket? De helger då jag själv står och hackar, mal och brässerar så märker jag hur mitt tålamod försvinner och hur min vrede när som helst kan blixtra till för att småsaker inte är som just jag vill ha dem. 
Och om jag nu har rätt – slitet i köket skapar ilska – (men argsintheten är också en förutsättning för att matlagningen ska lyckas); bör vi då inte omvärdera historien om hur det egentligen varit mellan män och kvinnor? 
Kvinnan har ju i evinnerliga tider varit den som stått vid skärbräda och kastrull. Tänk om de genom århundraden blivit lika ilskna som vi män av detta värv? 
Vill vi män ens veta hur denna ilska tagit sig utryck eftersom vi inte riktigt märkt den?

den 29 april 2007