Alltför många länder präglas av sin hierarkiska politiska struktur. Vill du få politisk makt måste du ett visst antal år böja rygg så att de som är äldre än du kan använda dig som trappsteg på sin egen väg till makten. 
Och när de väl är de så kanske de en dag ger dig den nådiga blick som ger dig själv rätten att börja klättra på andra. Uppåt, uppåt. 
Ju mer hierarkiskt ett sådant samhälle är – desto fler politiska subkulturer uppstår. För det är ju aldrig möjligt att låta alla dem som är underdåniga att stiga uppåt, uppåt. För politiska kulturer som bygger på underdånighet låter ju dem som klättrat högst upp att sitta kvar väldigt, väldigt länge, och oavsett vilket parti som har makten så finns de där i maktens mitt. 
Som i Frankrike – se på sådana som Mitterand, Chirac, d´Estaing, Delors eller Lange. 
De bra jobben är begränsade till antalet. 
I sådana politiska kulturer kommer det alltid att uppstå subkulturer där medlemmarna försöker få utrymme och inflytande genom att ta ställning för något som enligt den politiska konventionen inte är politiskt korrekt i den egna gruppen. Le Nouvel Observateur listar några sådana strömningar inför första omgången i det franska presidentvalet:

• feminister mot Ségolène
• vänsterns Ségo-fober
• blattar för Sarkozy
• blattar för Le Pen
• bögar för Le Pen
• vänster för Sarkozy

Allt är väldigt kul skrivet, men en sak slår mig – behöver man verkligen blanda in så mycket politisk teori i uppkomsten av grupper av detta slag: kan vi inte bara utgå från att det rör sig om personer som gillar att förnedras och straffas? Det de egentligen säger är: straffa mig. Piska mig! Droppa stearin på mig! Jag har varit en stygg pojke/flicka. 
Och det franska valet framstår alltmer som om läkarundersökning av Europas sjuka man; snart får vi en bra diagnos.