Hem / Chefredaktörens blogg / Kan man muta sig till demokrati?

Kan man muta sig till demokrati?

Vi som har förmånen att leva i frihet har en plikt att stödja dem som lever i träldom i de alltför många diktaturstater som finns kvar i världen.

Ibland uppstår märkliga diskussioner om bästa sättet att störta en diktatur och om det alls är möjligt – eller rätt – att göra det utifrån.

Vi som kommer fram till att medborgarna i den fria världen har rätt att kräva en aktivistisk politik av våra regeringar – en politik som syftar till befrielse för dem som lever under förtryck; vi blir ändå ganska ofta oeniga om de rätta formerna för denna aktivism.

Ska vi satsa på blockad och isolering eller ska vi främja ett ökat utbyte av när det gäller kultur och handel? Eller ska vi helt enkelt skicka in en militär expeditionsstyrka som störtar despoten?

Men givetvis finns det inte ett entydigt svar på den frågan – varje diktatur har ju sina särdrag och därför bör metoderna att undanröja den anpassas efter vad som utmärker den staten och vad som är dess svaga punkter.

I mars/april-numret av Foreign Policy diskuterar Andrei Lankov bästa sättet att befria Nordkorea från klanen Kims kontroll.

Jag gillar Foreign Policy därför att den är så inriktad på konkreta diskussioner om vad som bör göras åt problemen i världen – där Foreign Affairs är inriktad på att försöka förklara det som sker så inriktar sig Foreign Policy på att försöka förändra.

Men just det leder ibland till en alltför stor vilja att kompromissa med denna världens skurkar – litet för mycket ”realpolitik” för min smak.

Många av Lankovs förslag är självklara och utmärkta; öka det utbytet med Nordkorea på alla fronter – öka också drastiskt kvantiteten och kvaliteten på radiosändningar till Nordkorea. För som Lankov påpekar – hundratusentals nordkoreaner tar sig illegalt in i Kina för att arbeta, och de som återvändr har alltid en radio med sig. Ju mer de får veta om omvärlden desto bättre.

Lankovs idé om att erbjuda gratis universitetsutbildningar i väst år partikoryféernas barn finner jag dock väldigt obehaglig.

Tanken är att Kim Jong Ils drängar i de översta skikten av partiet ska se detta som en signal att när allt rasar samman så finns det ändå en plats för dem – och mer än så; sucessionen är säkrad in i småpåveskikten genom barnens utbildning.

Det är möjligt att en del av den politiska eliten i USA och väst nöjer sig med att Nordkorea blir en del av världsmarknaden och att de ser det som helt OK att denna övergång leds och administreras av barnen till dem som tidigare hållit sitt folk i strypkoppel.

Jag tvivlar på att de utsläpade och utsvultna bönderna och arbetarna nöjer sig med en sådan utveckling – och det bör inte vi heller göra. Ska vi belöna partipamparnas barn för att deras fäder förstört ett helt land?

den 6 april 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Kan man muta sig till demokrati?