1944 skrev Arthur Koestler essän ”Om att inte tro på grymheter”. Desperat kastade han ut den oundvikliga frågan: Varför tror ni inte på Förintelsen? Varför gör ni ingenting? På ett café i London läser Jonas Lennermo texten på nytt.

Det finns så mycken skön litteratur. Och om du vill kunna upptäcka och uppskatta något annat än det senaste dravlet i deckarvärlden, eller annan valfri masskonsumtionsgenre, läs klassiker! David Andersson tar fram sina favoriter.

Två fängelseceller bredvid varandra – den ena fången knackar hemliga budskap med sin monokel; grannfången svarar med att knacka med sina glasögonbågar. De använder samma språk, men ingen förstår den andre. Bara slutet är detsamma. Larsåke Augustsson

Vissa saker förändras inte särskilt mycket över tiden. Som världen de akademiska proffsen levde och verkade i, i Koestlers bok ”Call-Girls”. Petra Östergren använder ”Call-Girls” för att försöka förstå universitetsvärldens mer destruktiva sidor.

Går det att planera vilken väg utvecklingen kommer att ta från något sammanträdesrum, oavsett vilka experter det är befolkat med? Det gick inte särskilt bra för sammanträdesexperterna i Koestlers bok ”Call-Girls” – Mattias Svensson berättar mer.