Ibland när natten  Rör sig grenarna

Som gripna av en stor bestörtning

En vind rörs upp av trädens kronor

Och lammen klättrar upp i lönnens klykor

Katten går rakt in i väggen för att fånga duvan

Den jamar som en kapsåg i himlen

Det slår ständigt upp nya eldar i synfältets periferi

Så genialt, enkelt och närmast ystert kan dikten beskriva det som inte kan förutsägas men som slår oss med häpnad varje dag. Upphovsmannen till ovanstående rader är poeten Björner Torsson, aktuell just idag eftersom han tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris! Jag hittar dikten när jag går till min bokhylla och hittar hans bok ”Tidslider” från 1995, med sitt vackra omslag av kalkstensfossil från När socken med kronor av sjölilja. På titelbladet läser jag orden, ” Till Marie från mig Björner”, skrivna med kantiga bokstäver och samma sorts lustfyllda barnslighet som själva dedikationen ljuder av.

Jag minns nu inte hur och när jag fick den, men glad blir jag över dikten och det välförtjänta priset! I Biblioteket har jag nyss, med an jag åt min dagliga havregrynsgröt med kanel och socker lyssnat på poeten i samtal med Louise Epstein. (Repris 9/2 kl 18.15)

Om och om igen slår poeten fast att det enda vi kan veta är att allting kommer att försvinna (kanske en travesti på Faust som jag numera lever med dygnet runt i färd med att översätta och som återkommer till att ”det enda man kan veta är att man ingenting vet”. ). Bäst uttrycks det kanske i titeln på en av hans diktsamlingar ” Stadig är ostadigheet” – efter Lasse Lucidor.

Många gånger i samtalet återkommer han också till sin kärlek för det slitna, det erfarna, de spår som livet lämnar i ansikten, på fönster (”jag har alltid älskat smutsiga fönster!” säger han plötsligt oväntat och en smula provocerande..) och på trappnosarna (inte för inte är poeten också arkitekt) som blir alltmer avrundade efter många steg..

Jag stänger av programmet, berikad, och tar med mig, förutom detta att allt vi vet kommer att gå förlorat, den hoppfulla och hisnande insikten ur Björner Torssons diktsamling ”Fråga hästen”, att som en kontrast till detta måste man också komma ihåg att det vi ser just nu, är alltid helt nytt. Det har aldrig funnits förut, aldrig blivit sett på detta vis…

Kudisk poet möter Ekelöf

V

Lyckades ta mig fram genom snömassorna, till värmen i det upplysta ABF-huset, på Sveavägen.  En kulturens högborg, som sjuder av alla slags verksamheter i olika salar. På väg till en kurdisk Ekelöf-kväll gick jag till exempel förbi både ett möte med Djurrättsaktivister och en nostalgikväll med Bella Ciaos revolutionära musik

Rizgar Shekani, kurdisk poet, ursprungligen från Irak, kom till Sverige i början av 80-talet. När han med sin då fåordiga svenska började stava sig fram i den svenska litteraturen hittade han till sin stora förvåning en svensk poet som i sin diktning identifierade sig med en kurdisk gestalt och på alla sätt intresserade sig för den kurdiska historien och mytologin. Ekelöfs diktsamling ”Diwan över fursten av Emgión”, bygger på en tusen år gammal historisk gestalt, en kurdisk furste som blivit en blind tiggare. Rizgar märkte att den kurdiska identitet som var förtryckt i hans hemland delvis kunde återupprättas tack vara Ekelöfs diktning. Att denna identitet fanns att finna i ett så avlägset land och inom en helt annan kulturkrets var inget han hade väntat sig, och gjorde att han bestämde sig för att, hur många år det än skulle ta, lära sig så mycket svenska att han kunde översätta Ekelöf till kurdiska.

Idag föreligger tre av Ekelöfs diktsamlingar i Rizgars översättning på kurdiska, samt en biografi om hans liv och diktning. Att Rizgar haft så lätt att ta till sig Ekelöf, trodde han också berodde på att han kände igen sig i att vara en person som ständigt var på flykt, ty sådan kände sig Ekelöf, alltid på resa, på väg mot en annan tillvaro än den inskränkta svenska. Rizgar själv hade, på grund av sin kurdiska identitet, varit på flykt sedan tonåren.

Att svenska och kurdiska är två helt olika språk, blev vi varse under kvällen. Kurdiska skiljer tex inte mellan pronomena hon och han, så när hon respektive han talar i Ekelöfs dikter måste översättaren till kurdiska döpa om dem till mannen respektive kvinnan, för att man ska förstå vem det är som talar. Hur många gånger man ändå måste kompromissa i en översättning förstod man när Rizgar berättade att han måste lägga till 8-9 sidor med noter och ordförklaringar i slutet av böckerna. Ändå visade det sig att just han, med sina rötter i den orientaliska kulturen och sin kännedom om tex Koranen, kanske hade lättare än Ekelöfs mera västorienterade översättare, att hitta de halvt dolda allusioner till det orientaliska som Ekelöf så skickligt smugglade in mellan raderna. Rizgar konstaterade också att det Ekelöf skrev för över 40 år sedan går att tillämpa på den kurdiska situationen i det politiska läge som råder idag. Kanske är detta en av anledningarna till att översättningarna gärna läses och till och med varit publicerade som följetong i kurdiska tidningar.

Luftig poesi

Lindansarens predikament – att balansera på en smal lina i perfekt balans och med alla sinnen i total koncentration inför uppgiften, medveten om rymden runtomkring såväl som den jord som finns under en – är inte en alltför tokig metafor för poesiskrivandets svåra konst. En viss besatthet krävs säkert  också i för att utöva bägge dessa konstarter, vars syfte –att utmana gränserna för mänsklig förmåga och skapa skönhet – kan förefalla så oändligt oförenligt med nutidens pragmatiska och konsumtionsinriktade samhälle.

Häromkvällen gick jag – inte på lina – men i alla fall över en bro som höjer sig ganska högt över vattnet – till BioRIO vid Hornstull på Södermalm, fd Kvartersbion som fortfarande har kvar samma kvarterskänsla och där man till och med kan ta med sig en fika in i biosalongen . Där visar man nu ”Man on Vire”. Den otroliga –men sanna! historien om en liten senig fransman, Philippe Petit, som efter att ha gått på lina mellan Notre Dames kyrktorn i Paris bestämde sig för att göra samma sak, 500 meter upp i luften, mellan  de två tvillingtornen på World Trade Center i New York! Detta ägde rum i mitten av 70-talet och filmen bestå av dokumentära bitar från förberedelserna och själva händelsen och intervjuer med dom som var med, som gjorts nu, 40 år efteråt. 

Med molnen seglandes förbi i knähöjd dansar Philippe Petit högt däruppe över New Yorks skyskrapor. På gatan samlas människorna med uppåtvända ansikten och öppna munnar. Efteråt pratar förvånansvärt många av dem om det hela som en poetisk upplevelse, ”it was really a poetical moment!” Väl nere på marken igen är Petit mest förvånad över att alla bara ställer en enda fråga till honom: ”Varför?”. ”Varför gjorde du det?”. Typiskt amerikanskt, tyckte han, att fråga varför, när det inte finns något praktiskt svar på frågan, bara en passion för att göra det omöjliga möjligt och förvandla sig själv till ett konstverk som utmanar naturlagarna..

Stora författare på litet galleri

Vi har blivit så vana vid fotografiska författarporträtt att andra sätt att avbilda författare nästan helt blivit bortglömda. Kommer just från en utställning som var en fin påminnelse om den tecknade porträttkonstens fantastiska förmåga att porträttera motivets temperament och mimik. På Galleriet Örhänget, Stockholms absolut minsta galleri på 11 kvadratmeter, med adress Höga Stigen 3, nedanför Mosebacke, visar just nu konstnären och författaren Claes Bäckström porträtt i kol och blyerts av författarna Willy Kyrklund och Bruno K Öijer samt två självporträtt av sig själv som ung man. På vernissagen i dag var det av naturliga skäl knökfullt, när någon eller några få lämnade lokalen för att ta en nypa luft i farstun kändes den plötsligt ödslig som en katedral. Märkligt hur man kan trolla med storleken i ett rum (som dessutom innehåller ett större bokskåp med Antikvariatet Hundörats bästa rariteter).

Willy Kyrklund lär inte ha suttit still många sekunder under det att Bäckström tecknade av honom, något som också syns i bilderna, hans uttrycksfulla fingrar verkar röra sig känsligt och hastigt och nästan som på film fast de ligger där fastnitade med blyertsstiftet å det vita papperet. Runt den distinkta svarta blicken som var signifikativ för Kyrklund har Bäckström dock valt en djupare svärta som gör att man som betraktare sugs in i mötet med den avporträtterade. Bruno K Öijer hänger i tre exemplar ovanför dörren till Galleriets kombinerade toalett och kontor. Skirt tecknad men med det kraftfulla uttrycket av ett lejon. Detta poesins lejon tecknade Claes Bäckström snabbt och direkt, i nästan totalt mörker, under en av Öijers uppläsningar. Lika skicklig som vilken en fotograf på att fånga ögonblicket och frysa fast det.

Poetisk meteorologi

 Väderleken (ännu ett av alla dessa underbara sammansatta svenska ord) smyger sig lätt in i dikten. Särskilt den där himlen upplöses i sina atomer och faller ner på oss i form av regn eller snö. I Jon Fosses dikter strilar regnet envetet och oupphörligt. Säkert är det åtminstone delvis ett uttryck för platsens poesi – han är bosatt i Bergen på norska Vestlandet där det regnar 275 dagar om året! Vinterns mest kylslagna diktsamling måste väl ändå vara Gunnar D Hanssons poetiska forskningsrapport ”Lomonosovryggen”, direkt hämtad ur Nordpolens is, dit han följt med isbrytaren Oden som stipendiat. Poeten berättar att en allenarådande vithet som där omgav honom, både i omgivningarna och på papperet, medförde vad han kallar ”poetisk stockning” och skapade en slags obegränsad ”omöjlig frihet” att mäta språket mot.

Innan jag skulle somna igårkväll lyssnade jag till skräckrapporterna om det förestående vinterovädret (minsta snödrev verkar numera förvandlas till det hot som kommer att utsläcka mänskligheten..) och bläddrade i Göran Greiders tjocka, diktsamling från förra året, ”Katterna kommer in från mörkret”, lika osorterad som livet självt, allt för mycket prat blandat med guldkorn, alltid djupt förankrad i jorden, också på andra sidan tjälen. På bokens baksida kallar han sitt diktskrivande: ”min mest vardagliga handling och min mest universella”. I avsaknad av vanlig svensk gråvinter (Gunnar D:s arktiska poesi har sin motsvarighet också i dagens Stockholm där rökarna stiger över taken) somnar jag till en av Greiders mest lakoniska dikter som beskriver det tillstånd som kommer efter kölden, vara sig vi vill det eller ej.

Slaskväder

Lite svag är jag allt för slaskvädret.

Det anspråkslösa vädret,

det mest realistiska.

Folk får tillbaka sin anletsdrag.