Voltaire samarbetar med den brittiska nät-

tidskriften spiked, en frihetlig, marknads- marxistisk oas på internet.

spikedartiklar på voltaire.se

Intervju med spikeds redaktör

Besök spiked

Ayn Rand
Böcker
Brott och straff
Dryck
Film
Finland

Folkmord
Frankrike

Islam
Israel
Mat
Marx
Musik
Psykakuten
Ralf 

Årets största och roligaste evenemang för bokfolk, bokmässan i Göteborg är slut. Och i år bjöd Kraft&Kultur som bland annat ger ut Voltaire på det kanske häftigaste programmet i mässans historia. Spännande debatter, halsbrytande framträdanden, musik och teater.

Här hittar du hela programmet

Här hittar du inslagen

Är svininfluensan verkligen bara en förbannelse eller kan mänskligheten tjäna på den i längden?

Voltaires vetenskapsbloggare Waldemar Ingdahl har tagit en närmare titt på varför vi blir så rädda för en relativt oförarglig sjukdom.

Dansen och makten

Dansen är en naturlig urkraft, något som närmast springer ur vårt väsen, som funnits i alla kulturer och från tidig barndom, liksom bland flera djurarter. Ett uttryck för lekfullhet, rytmkänsla och kreativitet, för kroppslig och andlig förfining, men också nära sammankopplad med lust, berusning och extas. Som ett sätt att komma det andra könet nära, betydligt närmare än vad som annars varit socialt acceptabelt, har dansen vunnit bred popularitet i alla ungdomsgenerationer. Och romaren Cato satte ord på en annan samvarians med sina bevingade ord: nemo saltat sobrius, ingen dansar nykter.
En sådan kraft har självklart väckt begäret att tämja och kontrollera. Inte minst den offentliga dansen, sällskapsdansen, med dess nära koppling till både lust och berusning, har setts med misstänksamhet av makt och auktoriteter. Monarker, kyrka och stat har alla stundom försökt kväsa dansen, framför allt bland vanligt folk. De har också blivit tagna på en rejäl svängom i sina försök att kontrollera och exploatera dansen för egna syften. Kampen mellan dansen och makten har böljat fram och tillbaka genom historien, men också format 1900-talet.

En böljande kamp
Dans betraktas faktiskt än i dag som ”oordning” och kräver särskilt tillstånd från vederbörlig myndighet. Så sent som 2005 fastslogs denna ordning av en så när som moderaterna enig riksdag. Redan i 1800-talets bondesamhälle var det i många socknar en vitesbelagd förseelse för husbönder att hos sig tillåta dans, och för ungdomar att arrangera dans på andra datum än de tillåtna. Ändå klagade socknarnas kyrkoherdar över återkommande ”oordningar” bland ungdomen i torp och gårdar. Medeltida predikanter som hotade med både helvetet och beskrev djävulens lockelser i ringdansen, fick ändå uppleva att det dansades i munk- och nunnekloster. ”Dansen är inte en sådan företeelse, som kan bringas ur världen genom kyrkomötesbeslut och dundrande straffpredikningar.” konstaterar Matts Stenström i sin eleganta historik över dansens historia.
Dansen har mött auktoriteters motstånd genom att elegant glida åt sidan, men den har också gäckat alltför intima försök till omfamning. Dansens popularitet vid hoven har aldrig varit större än under Ludvig XIV av Frankrike, själv en mycket skicklig dansare som uppträdde i balettföreställningar. För de mängder av mindre nödvändiga uppassare som befolkade hovet var dansskicklighet en av de viktigaste färdigheterna för att göra karriär. Baletten dominerade allt umgänge och alla ceremonier komponerades som en balett med rörelser som krävde professionell färdighet. Ett helt skrå av danslärare stod redo att lära ynglingar i denna umgängeskonst.
1662 fick dansen även en egen akademi i Paris. I statuterna ses dansen som grunden för ett både förfinat, socialt och lyckligt leverne, men den verkliga avsikten framgick av den sista meningen: ”[Dansen] gör till sist envar mer ägnad att tjäna sin furste.” Dansen som redskap för både individuell karaktärsdaning och träning i konsten att lyda och underordna sig hade varit en dröm sedan Platon skrev sitt verk om Republiken. Nu var den förvekligad.
Men dansen slet sig under påföljande regenter och decennier ur det kontrollerande greppet. Balettens hårda krav ledde till att den professionaliserades. De övertaliga danskunniga i societeten utvecklar då sällskapsdansen, där menuetten bli ”dansens drottning”. Men till danslärarskråets fasa och förakt tröttnar allt fler på menuettens sirlighet och formbundenhet, och lägger sig till med den betydligt folkligare countrydansen vid sina festligheter, en dans som därtill importerats från England.

Dansen och kyrkan
Få institutioner har representerat maktens olika försök att få grepp om dansen som kyrkan. Från början råder en tolerant och bejakande inställning till dans från kyrkans sida. Trots vissa restriktioner för att ta avstånd från hedniska danser så frodas och utvecklas social, teatralisk och religiös dans inom kyrkans ramar. Referenserna till dans i Gamla Testamentet är otaliga, och de förekommer även i Nya Testamentet, exempelvis Jesus kommentar ”Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte” (Matt 11:17).
Det utvecklas ganska tidigt två traditioner av religiöst dansande, en rituell och en mera folklig. Under gudstjänsterna var dansen en del av de högtidliga ritualerna och framfördes av prästerna. Framåt natten övergick man sedan till att ”bedja med benen” i mer lössläppta former. De första biskoparna kallades rentav fördansare. De båda danstraditionerna kom att separeras av tilltagande hierarki under medeltiden, där biskopar och präster så småningom inte ville beblanda sig med folket.
Ganska snart övergick de nattliga danserna i vilda orgier och föranledde restriktioner, vilket bara ledde till att de fortsatte utanför kyrkans regi. Försök görs att styra in dansandet mot det spirituella och högtidliga, som när Gregorius av Nyssa på 300-talet beskriver Jesus som den ende koreografen och dansledaren, i himlen och på jorden. Excesserna gjorde samtidigt att Augustinus och andra med stark betoning på att separera andligt och kroppsligt blev skeptiska mot all dans, även den högtidligt rituella. De kom att förespråka böner framför dans i gudstjänsterna. Med Konstantinus konvertering på 300-talet blir kyrkan även en politisk maktfaktor med större behov av att slå fast regler för hela samhället.
Folkliga danser i samband med religiösa högtider fortsatte under hela medeltiden (och naturligtvis därefter, men då utan religiös innebörd och motarbetade av kyrkan). Det dansas på gator, på fester och i badhus (!), trots ideliga dansförbud i städernas stadgar, som inte efterlevs. En av anledningarna till restriktioner och fördömanden av dans är mörkare. Under Pestens tid på 1400-talet utbryter veritabla dansepidemier, dansmani, då hela byar i förtvivlan, ofta i samband med begravningar, dansade från by till by alltmer maniskt till de föll ihop och dog i plågor. Kyrkan stod maktlös, den världsliga makten likaså, och utbrotten skylldes på djävulen. Härefter fördöms dansen i alltmer kategoriska ordalag, den ses som sexuellt förledande, en aktivitet för hedonister, ateister och bibliska syndare som Herodes.
Förbuden och fördömandena till trots förekom dans även i munk- och nunnekloster, och en sträng orden som jesuiterna kunde trots dansförbud för kyrkans män fira helgonförklaringen av sin instiftare med en ballett. Som Matts Stenström konstaterar var det stränga förbudet mot dans, både som deltagare och åskådare, ”ej … utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”
Traditionen med dansritualer i kyrkan falnade, med några mellanspel av teatraliskt dansande, för att slutligen stampas ut i samband med reformationen. Detta mer av misstag, då försöken att formalisera gudstjänsterna kvävde kreativiteten. Så försvinner dansen i början av 1500-talet, med några få undantag, från både den katolska och protestantiska traditionen, och blir en helt privat och folklig angelägenhet. Det är som sådan den kommer att attackeras och fördömas av senare religiösa företrädare.
Början av 1900-talet – med ökande fritid och växande välstånd för folkflertalet, och dansbanor och nöjesfält som kommersiella aktörer – skulle innebära en större konfrontation i detta avseende.

Sida: 1/4

Mattias Svensson